Bjärton gitarrer
Jag växte upp i Kristianstad, i Nordöstra Skåne, på 60-talet. Bjärnum och Bjärton-fabriken låg bara 4 - 5 mil från hemmet och jag hade glädjen att få titta på deras tillverkning vid ett par tillfällen. En trevlig upplevelse för en gitarrintresserad tonåring.
Självklart var några Bjärton också de första gitarrer som jag ägde. Det var främst dessa som salufördes i de lokala musikaffärerna.
Under mina barns uppväxt fanns inte mycket tid för eget musicerande. Mina gitarrer hängde mest på väggen under 25 år. När jag sedan började spela på nytt, behövdes lite reparationsarbete och justering på mina gamla guror. Som en följd, fick jag plötsligt ett nytt intresse utöver själva spelandet: att restaurera gamla gitarrer.
Jag bor fortfarande i Skåne, men nu i Vejbystrand utanför Ängelholm. Så självklart har en och annan gammal Bjärton passerat genom verkstaden och då blir det naturligt, att kontakterna med märket påverkat mig.
En av mina första gitarrer var en Bjärton Sammy från 1968. Den har jag fortfarande kvar. Jag köpte även, när jag börjat mitt första jobb -71, en Espania från samma år. Den var då ett par år gammal, men "ny".
Om man har spelat, lagat och testat Bjärton-gitarrer i 50 år, blir det naturligt att man får ett intresse och en insikt om märket. Jag tar mig därför rätten, att uttala mig om vad jag anser om Bjärtons gitarrer, nu drygt 30 år efter det att fabriken stängts.
Min uppfattning:
De finare, stålsträngade gitarrerna, de som byggdes just för att vara stålsträngade, är verkligen utmärkta gitarrer. Ja, rentav de bästa som gjorts i Sverige. Av de nylonsträngade finns särskilt enskilda exemplar av de finare modellerna, som var väldigt bra. De lite enklare modellerna är OK.
Bjärtons gitarrer var överlag rejält byggda och det fungerade för stålsträngar, men en del av de nylonsträngade blev lite väl överbyggda. Det hindrar inte att jag har haft, eller provat, ett par riktiga pärlor även bland de nylonsträngade.
Besökte man en musikhandel i 60-talets början, var de flesta gitarrer som hängde i butiken Bjärton- eller Levingitarrer av ganska likartat snitt. Merparten av det som såldes var enklare modeller, med 12-bandshals och många kunde fås med nylonsträngar eller stålsträngar som alternativ. Gitarrerna var av en ganska slätstruken svensk modell, gjorda för visackompanjemang (öppna ackord), och de var överlag inte särskilt spännande. Med Pop- Folk- och Rockvågen under 60-talets tidigaste år, började dock gitarrerna att utvecklas och det sneglades lite på gitarrerna från USA: Gibson, Martin, Guild osv. Tyvärr var det gitarrer som, till följd av bl a importrestriktioner, blev så dyra, att de var helt ouppnåeliga för de flesta. Inte minst för en studerande tonårspåg
På 60-talet, fanns 3 musikaffärer i Kristianstad. Hagström, Lasses Musik (som ägdes av min morbror) och Lundahls på söder.
Skam till sägandes, så sprang jag som grabb helst in i Hagströms musik i stället för till min morbror. Orsaken var väl delvis att jag kunde njuta av att vara lite mer anonym i Hagströmsbutiken, även om jag rätt snabbt blev igenkänd även där. Hos Hagström köpte jag också min Bjärton Sammy, en älskad gitarr som jag fortfarande har kvar.
Men framför allt fanns det spännande gitarrer som lockade i Hagström-butiken. Gibson, Fender, Gretsch - märken som idolerna spelade på!
Och där fanns även lite trevligare versioner av Bjärton-gitarrer, som jag fick prova och jag minns att ägaren till butiken en gång berättade, att han varit drivande till att ta fram de här nya modellerna. Ägaren hette Folke Svensson och levde till år 2015, då han gick bort, 89 år gammal. Det fanns en koppling mellan Folke och min far. Något som jag då inte hade koll på. Far arbetade som trävaruhandlare och Folke kom från en sågverkssläkt, någonstans vid gränsen mot Blekinge. Sannolikt bidrog denna bekantskap till att Folke, inte utan en viss stolthet, berättade hur han hade påverkat Bjärtons modellutbud.
När Gibson J-45 blev känd genom att John och George i Beatles spelade på dem (egentligen den mikrofonförstärkta variant som hette J-160) tillsammans med många amerikanska folkmusiker, som Bob Dylan, Chris Cristoferson m fl, insåg Folke Svensson att det var den typen av gitarrer som behövdes, om man skulle kunna sälja. Han tog därför hem en Gibson J-45 från USA och åkte upp med den till Bjärton-fabriken och bad dem att tillverka sådana. De nappade och det blev en fin gitarr som, har ett stort och fylligt ljud. Den blev tveklöst ett paradigmskifte i det svenska modellutbudet, med sin 15-bandshals, rundade greppbräda och sunburst-lackering.
Även Jimmy/Sammy-modellerna togs fram med påverkan från Folke Svensson. Hagström-butiken arrangerade kurser i ackompnjemang med barré-ackord, som var helt nytt i visackordsspelande gitarrsverige. Det var bara jazzgitarrister som hade ägnat sig åt sådana konstigheter tidigare. Eftersom J-45-modellen blev dyr, togs två enklare modeller fram med 14-bandshals. De var tänkta för de eventuella kunder som just barré-kurserna kunde generera.
Konceptet var briljant. Man tog helt enkelt lådan från de nylonsträngade gitarrerna och satte på en hals av amerikanskt stuk. Designen på huvudet snoddes från Gibson! Pinnstall, 14-band, paddelhuvud i stället för skårat och rundad greppbräda, för att lättare kunna ta barré-ackord. Klanglådan som valdes, togs rätt av från de lite större nylonarna med raka skuldror, som var den vanligaste modellen under tidigt 60-tal. Ribbningen i lådan var exakt som i en nylonsträngad, solfjädersribbad, utan stallplatta, alltså helt fel enligt alla teorier om hur en stålsträngad gitarr skall byggas. Riktigt hur briljant den här innovationen var vet vi nu, nästan 60 år senare. Gitarrerna höll och ljudet blev otroligt bra! De här gitarrerna var av hög kvalitet, med halsar som håller sig raka och kroppar tillräckligt stabila, att hålla för lätta stålsträngar. (Här har vi sannolikt förklaringen till, att de nylonsträngade gitarrerna inte riktigt kunde jämföras med en spansktillverkad gitarr. De var helt enkelt för grovt byggda.)
De här mindre gitarrerna kallades alltså för Jimmy och Sammy. Den rundade greppbrädan (rundningen kallas för radius), som var med från början på J-45, infördes även på Jimmy/Sammy -68. Bjärton var ensamma om den här lösningen bland de svenska tillverkarna. En stor del av produktionen exporterades till USA under namnet Hagström.
Skillnaden mellan Jimmy/Sammy verkar vara lite flytande genom åren och man kan ibland undra vilken modell man har framför sig. Men i stora drag: Jimmy liknade en Martin 000 och Sammy (med samma kropp), fick samma Gibsonliknade sunburst som J-45:an. Priserna var lite mer rimliga: 380/460 kr jämfört med 780 kr för en J-45. Som jag längtade efter att få köpa en J-45:a. Men det blev en Sammy för mig och den har tjänat mig väl genom åren.
Alla de här Sammy/Jimmygitarrerna som jag har ramlat över, har låtit fantastiskt bra. De har dessutom hållit bra genom alla år. Så den innovationen blev verkligen ett lyckokast!
Bjärton Sammy
Bjärton Sammy 1968
Här är gitarren som jag haft sedan den var ny. Den var inte min första gitarr, men den jag haft längst. År 1968 hade Sammy fått en ny, tunnare hals med stålförstärkning. Den har verkligen jättebra ljud, men skall jag vara riktigt ärlig, inte lika kraftfullt som de äldre Sammy och Jimmy jag stött på. Orsaken tror jag beror på en överdimensionerad halskloss
Så glad jag har varit för den här gitarren och så mycket jag spelat på den och även mina barn lärde sig sina första ackord på den. Ändå är den fortfarande i mycket gott skick.
Om man jämför med Espania nedan, så kan man se att det är samma form på kroppen och måtten är exakt desamma.
Bjärton Espania
Bjärton Jimmy
Bjärton Jimmy 1965.
Det här är den av mina Bjärton, som ljudmässigt imponerar mest. Jag hittade den som vrak på en gård uppe på Bjäre-halvön. Har för mig att jag gav 450 kr för 3 gitarrer. Den här var värd alla pengarna och jobbet jag gjort med den. Det var flera hål i gitarrens sarg och botten. Men jag har lyckats laga det med skapligt resultat. Ljudmässigt är det en kanongitarr, väldigt fylligt och kraftfullt ljud. Detta är nog den enda Bjärton-hals som jag stött på, som varit krökt, men den är upprätad och fungerar idag utmärkt.
Bjärton J-45
Bjärton J-45 1966
Min drömgitarr när jag var ung. Den gitarr jag inte hade råd med. Hittade ett exemplar i Höganäs för 15 år sedan. Jag har lagat en spricka i halsen och gjort en halsomsättning. Ljudet är jättebra och fylligt, men det är ju också en betydligt större gitarr än Sammy och Jimmy.
Älskar den här gitarren, ibland kan det vara bra att vänta 40 år innan en dröm går i uppfyllelse! Och det är precis rätt modell också, med pinnstall. De nyare, med stränghållare, har inte riktigt lika bra ljud (och är inte alls lika snygga).
Den här gitarren har 15-bandshals, som på en Gibson J-160. Ibland undrar jag vilken modell det var som egentligen åkte upp till Bjärnum för att kopieras? Men den har solitt lock och X-ribbning som en Gibson J-45, så frågan är om de inte sneglade på båda modellerna?
